I går stannade världen av...

 ...så att jag kunde snurra med runt, i alla fall ett tag.

Hade egentligen - i vanlig ordning - planer på att fixa och ordna här hemma. Städa (välbehövligt) och KANSKE, KANSKE ge mig i kast med den förhatliga plattläggningen utanför huset. Men så blev vi ombedda att följa vännerna på Burträskmarknaden och efter gårdagens mentala härdsmälta, då både jag och Fredrik till slut bestämde oss för att gå "all in", satsa på familjen och sluta nöta på varandra, så var motståndet var inte särskilt högt. Vi lämnade hus, hem och jobb, packade ungar och hundar i bilen och drog iväg. Sen blev det inte nåt vettigt gjort på hela dan. Kan man ha det så här? Är det vad som kallas semester? WOW, det kan jag ju göra mer av!

Spatserade runt på marknaden i fyra timmar. Lät barnen shoppa lite med hittade inte nåt som jag var intresserad av. Skönt ändå att bara glo på folk, umgås med barnen och höra Fredrik och grannen munkivas.

Vi hann som snabbast träffa lillebror och sambo hemma hos mamma och pappa och sedan var det hundträning som gällde resten av kvällen. Vet inte om Ya’ax kände av vårt behov av harmoni, för han skötte sig exemplariskt, skrikapan!

Men en dag kan ju inte passera utan ett litet, litet moln på vår himmel. Denna gång - inte ovanligt - ett litet bilmoln, förmodligen skapad av min mekaniska förbannelse. Punktering. Jippie. Lyckligtvis i sällskap av mekanikervännen som än en gång fick rycka in och hjälpa oss.

Så här i den ljuva baksmällan av en lugn, solig, social dag kan jag bara konstatera att vi har turen att omges av fantastiska människor, jag och min familj. Banne mig om vi inte ska hinna börja njuta av det också - och försöka återgälda åtminstone lite av alla tjänster och hjälpande handtag som vi fått av dem medan vår värld snurrat på för fort!