Råttan var först. Tyvärr inte bara hon, utan hennes kusiner, bryllingar och deras släkt också. Sen kom vi och tyckte att VI, i egenskap av världshärskare och den art som kom på Bingolotto, skulle överta herraväldet i stugan. Det gillas inte av råttan...eller hennes kusiner, bryllingar och deras släkt. Nu har de nämligen bestämt sig för att hämnas och gör det genom att lägga sig ner och dö någonstans under stugan. Och inte nog med att de dör (det kan de faktiskt inte rå för eftersom de ätit av vårt råttgift) - de luktar också!
Till saken hör att det egentligen inte ens är råttor det handlar om utan söta, små husmöss. Men tanken på hur gulliga de är ger mig hjärtesorg. I natt vaknade jag dessutom av att en av dem skrek. Huvva. Säkert i dödsångest skapad av mig. Jag är en hemsk, hemsk människa. Kan de inte bara ta sitt pick och pack och flytta nån annanstans? Och ta sina luktande döingar med sig?
Senaste två - tre dagarna har lugnet och harmonin lägrat sig över familjen igen. Alla funderingar, känslor och ifrågasättanden har falnat och nu kan vi se framåt igen. Bara njuta av nuet och av varandra...så länge det bara går... Men säg den lycka som varar för evigt! Och - när det gäller Jenny-Ann Larsson - som varar längre än ett par dar? I går fick jag nämligen ett "once in a lifetime"-erbjudande. En chans som förmodligen aldrig kommer tillbaka. MEN det innebär att jag måste ändra mina planer på att vara långledig med Birk. Ja, i så fall skulle jag behöva komma igång med mer jobb än nu redan om nån månad. Hur göra?!?!?!
Tänk så enkelt det vore att vara råtta. Det enda jag skulle behöva tänka på då var att INTE äta rosa pulver som serveras misstänksamt generöst i närheten av mitt råtthål...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar