...och trots att nästan inget regnat bort så känns det som att jag inte hunnit med nåt annat än att jobba, sköta markservice och träta med nära och kära.
Första veckan i juli har snart passerat och jag kan konstatera att jag, under mina två månaders föräldraledighet, inte ens ägnat fem minuter åt att njuta i solen. Förutom att jag gått med röjsågen ett par gånger har jag inte lyckats ta mig utanför husets/stugans väggar ens för att jobba. Dagarna har varit fyllda av amning, städning, tvättning, matlagning, diskning, bilkörning, matinköp... Först på kvällen - då solen mist sin helande kraft - har jag haft tid att ta en promenad eller cykeltur med hundarna och då går jag redan på sparlåga så några arbetsinsatser eller egotrippar finns det inte ork till. Tjafs och diskussioner finns inte heller ork till men med garden nere blir de frekventa - och inte särskilt konstruktiva.
Jag tittar på Birk och försöker pränta in hans anletsdrag i minnet. Jag vill inte att hans första tid ska vara suddig och vag. Jag vill inte behöva titta på foton för att komma ihåg hur han såg ut...hur han luktade... På nåt sätt känns det som att sinnena är avtrubbade - att jag fått nån sorts perceptionsrubbning bara för att jag inte orkar... inte längre vill...
Jag vill inte låna ut mina barn - eller låna andras barn - bara för att döva mitt dåliga samvete och se till att ungarna har roligt. JAG vill ha roligt med dem.
Jag vill inte att jag och Fredrik ska ha skild dygnsrytm och bara tillbringa vår vakna tid med att göra olika saker på olika platser och med olika mål.
Stanna världen. Jag vill inte kliva av. Jag vill hinna ikapp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar