...men nu när jag kollar bloggen så har det gått flera dagar sedan jag uppdaterade sist! Skitans också, har bloggledan redan slagit klorna i mig? Eller är det helt enkelt för att dagarna rullar iväg lite väl fort ibland?
Så som min vana börjar vara trogen, har jag gjort ett och annat besök på lassa. Trodde jag skulle träffa läkare i går men det blir först nästa vecka. Har ju fått reseförbud, vilket påtagligt inverkar på mitt arbete, så jag funderar på det här med sjukskrivning. Och inser att jag har inte en aning om hur det går till!?!?! Ringer jag till mig själv och sjukanmäler första veckan eller..? När kopplas försäkringskassan in? Har jag nån försäkring via jobbet som täcker upp inkomstbortfall/medicinkonstader etc etc? Det ska fan till att vara sjuk - tar ju en hel arbetsvecka bara att klura ut hur man gör...
Så länge jag inte fått papper på att jag faktiskt är sjuk så jobbar jag på som att jag är frisk, eftersom jag faktiskt anser mig vara det. Jag har tyvärr fått prioritera bort besök och uppdrag som är kopplat till flyg- och långa bilresor men det finns en massa annat att stöka på med istället. Som vanligt ingen dag den andra lik. Ömsom förberedelse för en utbildning som vi anordnar för kommuner och privata vårdgivare senare i höst, ömsom snusa på nyfödd bäbis. Och däremellan en massa mailande och ringande, som vanligt. Världens bästa jobb.
Här om kvällen tog jag dock en ofrivillig (...eller...?...) paus i jobbandet då jag, efter att ha ägnat ett par timmar åt att måla två golv på övervåningen, insåg att både dator och mobiltelefon var "inmålade" i mitt kontor. Hoppsan. Tur att det var vattenlöslig färg, torkade på ett par timmar och sen var jag tillbaka i vardagen igen. Fast jag har faktiskt låtit laptopen stå kvar på kontoret istället för att ta ner den till tv-rummet, där jag alltid sitter och jobbar - och hänfaller till nonsenssurfande - i vanliga fall. Ibland får jag inslag av sökande efter struktur och normalitet och då är det bara att "go with the flow". Jag vet att ilet snart går över.
I går drog jag på mig stödstrumpan och följde grannen på hundpromenad. Skönt. Under några år umgicks vi flera timmar varje dag i o m att hon hade häst i mitt stall, men sen tappade vi liksom bort varandra när hästarna försvann och vardagenlunken tog över. Har träffats några gånger under sommaren och låtit hundarna leka men nu hoppas jag på återkommande "prommisar" igen - bra både för kropp och själ. Eller förresten, bra och bra vet jag inte - om våra nojjor sitter kvar från tidigare år, kommer både hjärtat och psyket att få sig ordentliga omgångar nu när höstmörkret lägger sig. Vi har nämligen blivit jagade både av UFO:s och frustande älgar på våra mörka kvällspromenader - en gång gick vi baklänges i flera km för att hålla koll på den illasinnade älgen som, i dagsljus, visade sig vara en björkruska som hängde ner över vägen.
ÄLG?????
Just ja, pappa genomgick sin efterlängtade höftledsoperation i går. Allt gick bra och nu ser vi fram emot hopp och studs som förr i tiden!
Nä, nu har jag inte tid med det här längre. Mitt nya liv utan verklighetsflykter vid datorn pockar på. En hel del jobb i dag och så ska jag sticka emellan med lite måleri igen. Och så ska hundarna få sitt, förstås.
Hej hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar