...för 38:e gången nu... Varje gång samma tanke; "Jaha, det här var väl inte så farligt - vad har jag gått och gruvat mig för?" Och så kommer det, från en dag till annan. Fy fan.
Hösten. Nattfrost. Skrapa rutan på bilen. Mörker. Hårdfrusna grusvägar. Gå med axlarna uppdragna, inget mer hämta tidningen i bara morgonrocken.
I går 2,5 timme ute i mörkret och kylan på tävlingslydnadskursen. 10 min aktiv tid per hund + en platsliggning. Känns inte som nån höjdare. Fast Fella får beröm; hon är tjänstvillig och lättlärd. Det är bara jag som ska lära mig att inte ställa för stora krav, ha för höga förväntningar. Jag som är erkänt dålig på att ta myrsteg. Jag som kliver på i sjumilastövlarna. Det här är nog mer en kurs för mig än för Fella. Men för att skapa förändring hos fröken Larsson krävs det nog mer än knappt 15 min träning en gång i veckan.
Åkte förbi och hälsade på pappa som får åka hem från sjukhuset i dag efter sin höftledsoperation. Han såg oförskämt pigg ut.
Nu är frågan, ska jag masa mig ut i kylan med hundarna eller börja måla trappen? Pest eller kolera. Känner jag mig själv rätt lär det bli trappmålning vilket innebär att jag måste tvinga mig ut i både kyla OCH mörker med hundarna i eftermiddag. Som sagt, det krävs mer än en kvart i veckan för att ändra mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar