De senaste dagarna har varit tuffa. Fyllda av smärta, både fysisk och känslomässig.
Jag har upplevt mina barn stå upp för sin rätt utan att bli bekräftade, sett hur de modigt och klarsynt förmedlat sina känslor och tankar för döva öron. Försökt förstärka och förklara deras signaler för mottagaren - utan framgång. Skrikit men insett att höga röster hjälper inte när man talar olika språk. Uppfyllts av kärlek och beundran inför dessa liv - tänk att jag fått förmånen att föda och fostra världens tre underbaraste människor.
Jag har skrikit, stönat och gråtit över min kropp, mitt ben. Resignerat, sökt hjälp och fått konstaterat att genetikens lagar är starkare än tjurskallens. Väntan, väntan, väntan... på tester... på undersökningar... på provresultat... på att få mer smärtstillande. Nu vet jag i alla fall - från knäet och nedåt är mina vener igenproppade av koagulerat blod. Nu åter igen väntan på att få veta hur läkarevetenskapen ska kunna tackla detta i kombination med andra fysiska förutsättningar som gäller just nu.
Men i nöden prövas vännen och jag har än en gång insett att ni bär mig, familj och vänner, när jag inte längre orkar gå. Tack. Tack. Tack.
En liten verklighetsflykt i går kväll. Första träffen på kursen för tävlingslydnad med Fella. Även där mycket väntan - och mörker och kyla - men en duktig hund och bra träningstips gjorde det värt mödan att stå och frysa med molande benvärk. Det finns folk som sitter på nätet och beklagar sig över brukshundklubbar, drar alla över en kam för att de inte fått komma med på nån kurs eftersom de har "kamphund". Skitsnack. Visst finns det undantag, men då är det upp till hundägaren att leta vidare. Jag har tränat med tre olika brukshundklubbar, med olika studieförbund och för inresta bruksinstruktörer - och inte en enda gång har ett ögonbryn höjts över det faktum att jag har "kamphundar" (varav en dessutom inte ens SKK-reggad). Vid de tillfällen då mina hundar pekats ut, har det varit i positiv bemärkelse; "Oj, vad smidig trots storleken", "Vad bra att du visar vad dessa hundar går för" - ett föredöme" , "Vilken tjänstvillighet" etc etc. Att kämpa mot fördomar handlar inte om att beklaga sig, skapa egna gräddfiler och ta genvägar, utan att ge sig in i strömmen och paddla på för brinnande livet! Rätt vad det är märker man att man har målen nedströms och då är det bara att flyta med på ytan!
De senaste dagarna har varit mycket paddlande uppströms. Nu tänker jag dra på mig badringen och guppa på vågorna ett tag framöver!
Dagens fundering: I dagens samhälle tror jag knappast att bankerna springer mellan varandra med pengapåsar när transaktioner sker. Ett mail är framme på ett kick. Varför tar det då två - tre bankdagar för mina pengar att komma fram till en annan bank? Var är de under tiden? Om en av bankerna snikar åt sig nån sorts ränta på detta sätt, är det då avsändande eller mottagande bank som gör det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar