Efter en förmiddags jobb tog jag i går hundar och kättingar och drog till Bureå - världsmetropolen. När mötte träningskompisarna upp och vi körde ett ordentligt drag weight-pass på en halvmil i samhällets elljusspår.
Vi har nu avverkat några elljusspår och har planer på att äntra ännu fler innan snön kommer och skidspåren dras upp. Ändå var det ingen av mina kära kamrater som verkade allt för entusiastiska när jag föreslog att vi skulle göra en "Guide Michelin" över Skellefteå kommuns elljusspår. Om folk kan skriva om Sveriges Vattentorn borde det väl finnas ett visst intresse för en guide över kommnunens fritidsanläggningar... Eller...?
I alla fall, efter välförrättat värv i spåret följdes mattar och nöjda, uttröttade hundar in till centrala Bureå. Mina lantlollor till vovvar gjorde stora ögon när vi traskade efter trottoarerna och Ya’ax - gullefjunet - fönstershoppade hejvilt när vi gick förbi blomsteraffärer och antikvitetshandlare.
Målet för vår promenad var hundkaféet - minsann, finns det inte ett sånt i Bureå och välbesökt var det också. Där föregick hundarna med gott exempel och vi fick en chans att visa upp oss i full wp-utstyrsel. Lite smygreklam m a o!
Liten interiörbild från kaféet.
Ya’ax och Fella väntar snällt på "Varsågod".
Kvällen gick sedan i hjärt- och hjärninfarkternas namn eftersom den nya datorn krånglade igen!!! Det tog över en timme att lägga in en beställning på Frejas jultidningar. Lyckligtvis har jag Snälle Fredrik (aka Flytande Fredrik eller - med hänsyn till hans kommande internationella karriär - Floating Freddy) som stannade uppe större delen av denna natt - också - för att ominstallera alla program för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Folk som lär känna mig ler överseende när jag lägger fram min teori om att jag är drabbad av en elektronisk/mekanisk förbannelse - allt som går på ström, batteri eller bensin och befinner sig i min ägo SKA bara gå sönder! Men efter bara nån månad käkas det vitlök och hålls utkik efter voodoo-dockor för då har sanningen hunnit ikapp dem. Min kära mamma har lagt fram en tanke om att det förmodligen beror på att jag själv är så uppe i varv att jag orsakar någon sorts överladdning i närheten av elektriska makapärer. Vet inte vilken förklaring som verkar mer rationell - åt helv-e är det i alla fall!
Om du tar en oisolerad koppartråd (eller ledning) och ansluter ena änden till ett element och den andra runt en bar del av kroppen så jordas du. Problemen kanske försvinner? Måste upprepas varje gång du handskas med ngn apparat.
SvaraRadera