Rutinmässig och lugn onsdag med storstädning av yngste sonens rum som enda projekt. Trodde jag. Endast ev avbruten av barnabörd. Men som vanligt blev det inte riktigt som jag tänkt mig.
Efter lunch selade jag hundarna och cyklade iväg på ett ordentligt tungt dw-pass. Växlade tyngder hundarna emellan och på väg hemåt igen var de ordentligt slutkörda, båda två. Trodde jag. Igen. Men Ya'ax uppbådade oanade krafter när tre älgar stolpade över en lägda och sen var han väck för ett tag. 
Kom hem, tog av vikter och cyklade en tur för att varva ner hundarna. Och så, på långt håll, såg jag nåt lurvigt ute på vägen. Var det inte..? Jo minsann, grannens ena Highlandko strövade så förnöjsamt ute på vägen. Hem med hundarna i en hast, hämtade Isac och sen satte vi oss i bilen - ut på äventyr! 
Och hur gör man då när man ska få en okänd kossa att göra som man vill. Mutar eller motar? Vi siktade in oss på en parallell-lösning, hämtade lite kraftfoder och ropade på lilla kon med våra allra "koigaste" röster. Men kossan förhöll sig tämligen skeptisk och trots vårt inställsamma förhållningssätt tog hon det säkra före det osäkra och sprang in i hagen igen innan vi lyckats inleda henne i någon krossad korn-frestelse.
Som tack för samarbetsviljan fick både lilla kossan och hennes inte fullt så lilla pappa lite godis på foderbordet.
Sen bar det av hemåt för att ta hand om de stackarns hundarna som bara blivit inkastade hemmavid, ostretchade och "ogosade" som sig bör efter ett ordentligt motionspass. Och då slog det mig - på grund av min KO-llosala grannsämjeliga hjälpsamhet skulle jag inte hinna till Frejas kvartsamtal. Där ser man - ska man vara snäll mot utomstående så kommer direkt föräldraförmågan på skam. Ringde Freja som dock tyckte det var OK att jag stannade hemma istället för att komma inrusande på skolan med koblajja under skorna. Tur att man har förstående barn. 
Så, åter igen en dag med nya erfarenheter och insikter. Gjorde ännu en; lögner verkar sitta lika djupt rotat hos vissa som jaktlusten hos en hund. Och de framkallar samma dilemma; ska man stanna, vänta in och ge en ny chans eller vända ryggen till och gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar