Det sägs att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken. Men heter man Jenny-Ann så ska man göra ett sjujävla skutt över vattendraget. Och sen springa som fan i en sju - åtta mil innan man ens tänker tanken på att göra några glädjeyttringar. Och då är man förmodligen så andtruten så då kan gott man avverka ytterligare några mil i lugnare takt. Har man då någon som helst ork kvar, kanske det är läge att krysta fram ett tyst och försiktigt litet "hej" medan man ligger halvt avsvimmad och ledbruten i nåt dike.
Caravellen har, om man vill uttrycka sig på ett diplomatiskt sätt, drabbats av postoperativa komplikationer. När den är i körbart skick igen har jag ingen aning om.
Nu sitter jag och väntar på en billeverans som förhoppningsvis kommer innan mina ungar ska till pappa, Fredriks son ska vara på busstationen för att hinna hem till sig i tid innan skolan i morgon och jag ska vara på hundträning. Sen blir det väl att hyra bil för att klara av arbetsresorna under veckan.
Livet är på topp. Nästan jämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar