Vårdhunds-Fella

I dag har vi haft första gruppträningstillfället för inprovade vårdhundsekipage i Väster- och Norrbotten. Förutom Fella representerades Skellefteå av en glad tvåårig "Tollare" och från Piteå kom en åttaårig labradortik som betedde sig som... en åttaårig labradortik.

Jag hade missuppfattat tiden och hann drilla Fella i tävlingslydnad i nästan en timme innan de andra dök upp. Så hon var lite slut i huvudet redan innan vi körde igång men jag tyckte hon skötte sig med bravur ändå.

 
På förmiddagen körde vi vardagslydnad. Bl a fick vi genomgå en bana innehållande två slalomavsnitt, en "ruta" där man skulle köra ett framåtsändande och ett platsande av hunden, tre punkter där man skulle sätta, lägga och ställa hunden och lämna den samt en trång passage där det gällde att få hunden med sig i bredd. Viktigt här är förstås samspelet förare - hund. En vårdhund ska alltid ha ett "glatt", d v s slakt, koppel. Efter en "vanlig" omgång fick vi köra samma bana igen - fast denna gång med hunden på höger sida. Tänk vad mycket oreda en så liten förändring kan skapa! Fella var faktiskt riktigt duktig dock - gällde bara att flytta över godiset till rätt sida så hade jag hennes fokus.

Fjärrkorrigering är ett viktigt inslag i en vårdhunds arbete och vi tränade en del på "sitt", "ligg" och "stå" på avstånd. För Fella är det sista kommandot som vi inte hunnit träna in så det blir en del ställande från liggande framöver - gärna vid en kant så att hon inte tar ett kliv framåt när hon ställer sig.

 
Efter bana och fjärrdirigering var det inkallning som gällde. Detta med svårare och svårare störning. I slutet satt instruktören på huk och lockade med köttbulle mindre än en meter från där hunden skulle springa. Eftersom en vårdhund arbetar på små och otydliga instruktioner fick matte inte heller stoja och göra sig intressant för att hunden skulle komma utan det var lydnad i kubik som gällde. Om hunden visade intresse för störningsmomentet var det också små korrigeringar som skulle till - kommandot "nej" är i det närmsta förbjudet eftersom en vårdtagare kan uppleva det som mycket obehaglig om hunden hutas åt. Så man får vara lite påhittig och hitta andra sätt att säga till sin hund på. För Fella hann det slinka ner en köttbulle när hon skulle springa igenom ett "köttbullehav" på väg till mig, men efter en liten korrigering fattade hon - och de två andra hundarna - galoppen. Det var himla intressant att se hur hundarna gjorde omvägar, tittade i taket etc för att slippa utsättas för frestelsen att strunta i mattes kommando och smaska i sig godsaker istället.

 
Apportering hann vi också med innan lunchvilan. Fella, som har fått apportpoletten att falla ner helt nyligen, var jätteduktig. Men vi har ju tränat in tävlingslydnadsapportering och nu ska vi också få in ett lite mer socialt moment där hunden ska erbjuda apporten på ett mer inbjudande sätt än i tävlingslydnad.

 
Efter välbehövlig lunch fick vi alla sätta oss i var sin stol och träna hunden i olika positioner; rakt framför, höger sida, gå runt och vänster sida stolen. Sedan lite övning i fina kontaktsökanden; lägga upp tassen (försiktigt) och lägga huvudet i knäet.

 
Sedan tog instruktören Åsa fram rullstolen. Utmaningen var att köra samma bana som på förmiddagen men nu med hunden vid sin sida. Det märktes att vovvarna tyckte hjulen var lite läskiga. Alla var dock duktiga och Fella tyckte det var roligast när det gick lite fort framåt.
Som avslutning satte sig Åsa i en stol och vi fick träna på fina hälsningar (tass/huvud i knäet), sitta på båda sidor stolen samt gå runt. Här gäller det att få hunden att förflytta sig med hjälp av så små hjälper som möjligt. Hundens fokus ska ju också vara på den som sitter i stolen - inte på matte som väntar med en belöning. En utmaning i sig när man har en godissnål hund.

 
Så var dagen slut och hundarna var TRÖTTA! Nu gäller det att träna hemma till nästa gång. Vi Skellefteåbor måste också ta ställning till hur vi ska gå vidare - tyvärr har socialnämnden tagit ett beslut om att inte använda hundar i terapeutiska syften inom äldre- och handikappomsorg. Detta till skillnad från Piteå kommun, som helt sponsrar utbildningen för deras ekipage!

 
Som avslutning kan jag berätta att Åsa, som bor i Robertsfors kommun, tillsammans med träningskompisar (däribland en distriktsveterinär som jag träffat i andra sammanhang och som erbjudit sig att vara tävlingsveterinär på kommande wp-tävlingar) efterfrågade en instruktions-/träningsdag med SWB Skellefteå, eftersom de tycker att våra träningsformer verkar vara så intressanta och bra. Det ska vi väl kunna ro ihop!