Vår vana trogen väntade vi oss förstås nån form av bilhaveri när vi påbörjade vår resa söderut vid tolvslaget natten mot torsdag. Och vi behövde inte bli besvikna. Lagom i höjd med Ö-vik förärades vi en punktering. En ordentlig sådan.
Fredrik gjorde en berömvärd insats och snart var vi på väg igen, denna gång med siktet inställt på närmsta mack för att pumpa reservdäcket. Och kunde tämligen snabbt konstatera att även DET däcket hade ett ansenligt läckage! Vi vågade inte ge oss iväg efter E4:an utan höll oss i krokarna runt Ö-vik, ändå ganska hoppfulla eftersom vi ju hade tecknat hela TVÅ (2) försäkringar vid händelse av haverier så som punktering. Ringde och väckte en serviceminded bärgare som lovade bistå oss med bärgning och förhoppningsvis (eftersom fredagen var helgdag) också ett nytt däck när natten (som var slagen 4.30) blivit morgon. Så ringde jag Falck som tidigare under veckan mottagit en onlineanmälan på vår försäkring. Trodde jag, ja... "Nä, det finns inga uppgifter på att ni har en försäkring hos oss". Jamenjustdetja. Hädanefter blir det telefonsamtal och mailbekräftelse närhelst jag ska teckna nåt avtal. Länsförsäkringar kan man ju förstås lita på men för att nyttja deras försäkring kunde vi ju också räkna med en ordentlig självrisk. Efter nån timmes ångest hit och dit - och efter att ha upptäckt att däcket inte läkte lika mycket om man körde på i ordentlig marschfart - chansade vi och körde vidare. Och vidare. Och vidare. Allt medan jag googlade efter jouröppna däckfirmor (första gången jag gillat min i-Phone). I Märsta fick vi napp.
Efter att ha följt en förvirrad GPS och därmed gjort en omväg på X antal mil, hittade vi till slut den generösa "gummigubbe" som lovat byta ut vår trasiga ventil för en femhundring. Men precis som för det mesta annars, var ju saken inte så enkel när det kom till kritan. Reservdäckets fälg var så vind att han vägrade låta oss köra vidare på det. Hålet i det ordinarie däcket var för stort för att lagas. Så karln plockade fram ett mycket fräscht begagnat däck och slog på det på fälgen medan vi stod och suckade över att den där femhundringen förmodligen skulle göra sällskap att ett antal fler. Men icket! Sagt är sagt och med ett fungerande, välbalanserat däck, (bara) en femhundring fattigare och efter nån timmes väntan kunde vi dra vidare.
Nästa stopp gjorde vi på IKEA Kungens Kurva. Jag hade en liten men angelägen lista på saker som behövde inhandlas. Men förutom en lunch kom vi ut från varuhuset utan att ha köpt en pinal. Rutinerat eller orutinerat? Beror förmodligen på vem du frågar.
Efter alla dessa förseningar kunde vi sent om sider ansluta till stackars Jimmie som väntat i Nyköpig på att få göra oss sällskap med en glass. I sällskap av ett gäng tråkmånsar fick Isac också ta sig en ensamtur i en karusell. Han både såg och lät ganska övergiven ut när han svävade längst upp mot himlen...
Så styrde vi än en gång kosan söderut och tog oss fram till Norrköping lagom till middagen. Vi hämtade upp nyckel och inkvarterade oss i den lilla stugbyn på en intilliggande ridanläggning.
Fredagen inleddes (onödigt tidigt enligt vissa) med att vi uppvaktade en något motsträvig nybliven 16-åring. Efter att förgäves ha försökt få ur honom vad han ville göra under dagen, gav vi upp och drog iväg till Sommarkampen. Medan killarna chillade och körde runt på stan, försökte jag och Freja få oss nåt hundvettigt till livs. Men det kanske var solen och värmen som gjorde sitt, för det hände inte så mycket på förmiddagen. Jag hann i alla fall undersöka hundarna hos en utbildad IR-terapeut, som jag nosat reda på i andra sammanhang och bett närvara på Sommarkampen. Fella var en av mycket få hundar som inte hade någon mjukdel i kroppen som reagerade på besiktningen och Ya'ax hade lite korta lårmuskler. Allt som allt bra betyg.
På eftermiddagen var det dags för lite inofficiella tävlingar, däribland Upp Hill Sprint, som Fella vann i grandios stil i fjol. Även i år var hon supertaggad men missade lite i starten och jag tror att hon till slut hamnae på en fjärdeplats. Nästa tävling var Speed Pull, där hunden med halva sin vikt i kätting efter sig ska springa tillsammans med sin handler i en "storslalombana" uppför och nedför en barnbacke på den alpina anläggning som Sommarkampen arrangeras på. Efter en stunds eftertänksamhet ville Isac ställa upp med Ya'ax - och de gjorde det så bra att de tog ledningen över en vältränad staffe och hans tillika vältränade "hunk"-liknande husse. Den senare kunde inte svälja förtreten utan var förstås tvungen att köra ett lopp till, varpå hann lyckades ta ledning med två sekunder. Isac var inte sämre utan ställde även han upp på ytterligare ett lopp och lyckades - trots att Ya'ax sprang fel och dessutom stannade och vilade - knappa in på ledaren med en sekund. Så Isac och Ya'ax hade andra och tredje bästa tid av alla ekipage - inte illa pinkat av en nioåring och en avdankad byracka!
Efter lite utflykt in till stan för att äta lunch på Pizza Hut (födelsedagsbarnets val) och sedan en välsmakande grillbuffé till middag på Kampen, avslutade vi kvällen med lite bio. Pirates of the Caribbean i 3D skulle vi se, jag och de tre äldsta barnen, medan Birk och Fredrik var hemma. Vi hade lite tidsbrist så när vi nått vår destination så när som på de sista hundratals metrarna, så tyckte jag att det var jättefiffigt att greppa GPS:en och få direktiv även efter att vi parkerat bilen och gick sista biten. Men det tyckte inte ungarna. Av nån anledning var jag "skitpinig". Precis som när jag ammade Birk offentligt och när jag inte orkade knäppa byxorna på väg mellan dusch och stuga på ridanläggningen. Men visst hör det till att tonårsbarn ska skämmas över sina föräldrar?
På lördag var det upp tidigt och åka iväg på tävling. Invägning och veterinärbesiktning klarades av utan mankemang - 33,1 kg vägde Fella - och sen var det bara att vänta på vår viktklass. Mitt på dagen nådde kvicksilvret ca 30 grader, vilket påverkade både folk och fä. Fella blev tvåa med ett p4p (dragen vikt/kroppsvikt) på 49,85 men gjorde ändå en tämligen medioker insats eftersom hon "frös" framför vagnen och helt enkelt inte drog...inte ens tittade på mig...kostade inte ens på sig ett hånflin...medan jag gjorde vad jag kunde för att få igång henne. Bara att konstatera att både jag och Fella haft fokus på annat senaste månaderna och att vi måste försöka göra wp:n rolig igen.
Vi gjorde paus för lite hamburgerkäk (Isacs val denna gång) och därtill hörande lek i lekparken. Efter det hade vi en ambition om att bada på nåt trevligt utomhusbad men fick bli varse att inget sånt var öppet. Det kändes försmädligt. I stället letade vi och goda vänner som anslutit reda på en liten badstrand vid en sjö där Isac och Birk fick blaska av sig. Efter sedvanlig grillbuffé på Kampen var det dags att avsluta denna långa dag.
Söndagen hade ungefär samma innehåll som lördagen. Killarna tog bilen till Lindköping för en shoppingtur. Jag och Freja väntade och väntade och väntade på att Fella skulle få göra sitt på tävlingsdag nr 2. Inte för att det var nåt att vänta på. Hennes insats var om möjligt ännu vagare än under lördagen. En 3-e placering blev resultatet.
Nu kändes det att vindarna började dra norrut och det var dags att sätta segel. Städa ur stugan och efter middag på Kinarestaurang (inklusive lyckokakor) drog vi iväg. Såååå skönt att vara två chaufförer! Trötta var vi men vi sträckkörde och var hemma vid 5-tiden på måndag morgon. Några timmars vila och sen kunde vi kliva upp och konstatera att vi fått solen med oss från Norrköping. En avslappnad och nyttig dag väntade med lite trädgårdsarbete, städning och annat som är ganska tråkigt men ändå ganska skönt efter att ha varit borta.
Så... Utfallet av resan hade förstås kunnat vara mer lyckosamt. Men med Larssonska ögon kan man bara konstatera att det hade kunnat gå ännu mer åt helvete också. Och det har varit helmysigt att få rå om hela familjen en hel helg!
Vän av ordning undrar förstås vad jag syftar på när jag skriver "kräftgång" i rubriken. Fellas WP-insats kan väl snarast liknas vid en sådan. Liksom alla bakfulla, rödbrända Sommarkampendeltagare som kom utstapplande ur husvagnar och tält på mornarna. Men kanske framför allt den kvinna som dagligen kommer till den alpina anläggningen och kryper uppför slalombacken BAKLÄNGES i ett försök att få sin hjärna att stå stilla (ni ser henne som en liten svart prick i liftgatan på det sista fotot). Fascinerande, skrämmande... Säga vad man vill, men för en gångs skull var det inte vi norrlänningar som var knäppast på stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar