Har du känt att du liksom...skvalpat...dig fram i tillvaron nån gång? Så känns det för mig. Nästan så att jag inte vågar ta kurvorna för snabbt av rädsla för att bilda interna svallvågor. Hela jag känns som en plastpåse med varmvatten.
I går började det. Den stora menstruationsguden måste tycka att jag ska drabbas av ett helt års ackumulerat kvinnohelvete. Inte minsta tecken innan. Ingen PMS. Inga smärtor. Ingen svullnad. Står i köket och lagar mat när jag känner hur kranen plötsligt slås på. SWOOOOSH! Liksom.
Det känns ju betryggande inför framtiden. "Hej och välkomna till årets familjehemsdag. Det känns jätteroligt att... SWOOOOSH!" Eller i kassan på ICA (eller Coop eftersom vi ju funderar på att byta). Eller sittande i bilen nånstans efter E4:an.
Jag hade ju tänkt slippa gå med blöja åtminstone innan jag var 75...
Jaha. Nu vet ni det. Jag har förstått att man ska bjuda på lite snaskiga detaljer för att dra till sig bloggläsare. 
Handikappande blodflöden och bitande kyla bäddar för några relativt fokuserade arbetsdagar. I går fylldes timmarna av ansökningarna på tjänsten vi har ute - faktiskt en hel del intressanta människor som gett sig till känna - , fortsatt utredningsarbete och nya spännande placeringsförfrågningar. Tänk att ett jobb kan vara så omväxlande fastän jag bara suttit vid dator och telefon! Nu ska jag skriva nåt nyttigt en stund innan huset vaknar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar