21 november 2011

Mossa runt hjärtat

Ny vecka igen - var tog den gamla vägen? Det var ju en ganska bra vecka, med lagom blandning av familjeliv, jobb, hundar och fysiska aktiviteter.


 En av förra veckans höjdpunkter; långpromenad i gott sällskap. Inte lika gott före, dock...



 


Veckokvällarna förgylldes av catwalk med Bodarnas modeorakel...


I helgen fanns inte utrymme att gå in i stressfas, vilket brukligt är för mig. Hade en hel del planer på att fortsätta röja på gården och inne i maskinhall/garage, men så blev vi bjudna på födelsedagsmiddag hos svärisarna i Umeå på lördagen, så då var det bara att lägga ner allt nyttigt och ägna sig åt lättja istället.

Och otroligt lättefull var jag, både lördag och söndag morgon. Jag sov ända till strax före kl 9 och jag vet inte när det hände senast.  Uschiamej, det får inte bli nån vana.

Söndagen blev lite mer aktiv. Avslutade med ett Body Combat-pass i vanlig söndagsordning (och tisdagsordning... och fredagsordning...) och dessförinnan fick sig Fella ett strukturerat lydnadspass i sällskap med annat hugat folk och fä. God vän har förhandlat till sig belysning på en grusplan bredvid hundklubben - helt suveränt!

Medan dagsljuset ännu lägrade Skellefteåtrakten gjorde minifamiljen (d v s Birk, Fredrik, hundarna och jag) en liten utflykt till ett berg i närheten för att göra lite åverkan på naturen, bryta mot allemansrätten och fixa oss lite renlav och lite mossa. De gråa, renlavsbeklädda hällorna är ett av mina favoritställen på jorden och Birks och hundarnas förtjusning över alla lekmöjligheter lade sig som bomull...f'låt...som mossa...runt hjärtat.









 Fullastade med växtlighet gav vi oss, när vi kom hem, i kast med att ordna lite "kläder" åt stålbocken som mamma och pappa förärat oss. Nu är bara frågan var åbäket ska få tillringa julen...



Bland det sista som hände på söndag kväll var att vi hämtade upp de tre större barnen från pappa efter att jag varit i stan och tränat. Som likt ett mirakel, hade det hunnit falla snö medan Birk satt i bilen och hans förundran över det vita, kalla när han satte sig på huk för att ta en närmare titt var oslagbar. Och skratten som ekade på gården när alla fyra barn hade vinterns första snöbollskrig läkte det sargade mammahjärtat på ett kick. Ett bättre avslut på veckan kan jag inte ha fått!

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar