Har haft många anledningar att fundera kring det här med relationer och ansvarsfördelning senaste tiden. Både utifrån jobbet (där det är många positiva förändringar på gång), i kommunerna, i mindre organisationer (t ex hundklubbar), på arbetsplatser som jag handleder - och inte minst i min egen familj.
Det genomgående temat i större eller mindre omfattning är brist på förståelse för den andre. Nån sorts "gör man inte som jag så gör man fel". Jag vet med mig själv att jag ofta tänker så. Men när man kommer in lite utifrån, t ex som handledare eller ny medlem, får man en lite annan synvinkel på det hela.
Så här tänker jag: Alla organisationer i någon form (allt från familj till riksorganisation och myndighet) är liksom ett hockeylag. Ett hockeylag kan inte bara bestå av målvakter, backar eller forwards. För att bilda ett framgångsrikt lag behövs blandningen.
Så långt allt väl.
Men man måste också ha förståelse för att komplettering inte bara innebär att allas främsta sidor ska bejakas, utan också att man måste täcka upp för varandras sämre sidor. Ett lag vinner inga matcher om en målvakt ska ge utespelarna en utskällning varenda gång han/hon måste fånga en puck. VM är långt borta om en forward ska slå klubban i skallen på varenda back för att denne inte är en målspottare.
Vi har ett skitbra lag hemma. Egentligen. Jag ser allt från ovanifrån och siktar på en fungerande helhet medan Fredrik fokuserar på detaljer. Jag tänder en massa små eldar och springer runt och göder dem samtidigt som Fredrik tänder en stor brasa och vaktar den tills den falnar och brinner ut. Jag är den sociala som förgås utan att få relationell gödning. Fredrik trivs bäst i samförstånd med sig själv. Jag är fena på att koka soppa på en spik och Fredrik ser som en av sina livsuppgifter att utrota varenda hundhår som ligger på golvet.
Krockar vi eller kompetterar vi varandra? Det är upp till oss.
Vi kanske inte når VM men nån liten Korpen-match borde vi i all fall klara av...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar