Ekorrhjul

I början av hösten var tog vi tag i tillvaron och skrev en prioriteringslista över alla måsten. Det var ju en jättebra idé - om den bara hade funkat. Så här i retroperspektiv kan man väl bara konstatera att läget är status quo. Det är bara ångesten som har ökat i takt med att snöns intåg närmar sig med stormsteg (tacka Gud, eller vem som nu är ansvarig, för att vi verkar få en mild vinter).

Att göra-listan på jobbet blir bara längre och längre. Inte bara korta insatser som måste göras utan en massa långa processer inklusive diverse beslut att ta ställning till.

Entreprenadsidan - allt vore toppen om inte min bokförare hade gått och blivit sjuk. Nu hopar sig frågetecknen kring traktorköp, företagsstart etc.

Ungarna är lyckligtvis tämligen självgående. Den enda som är självprioriterande är Birk, men han behöver desto mer. Vi går i skift och på kvällarna, när jag är i stort sett död, är han i sitt esse. Övriga barn har visst börjat signalera frustration över att mamma är borta så mycket. Är jag det?

3 - 4 dagar i veckan jobbar jag hemma (eller jobbar och jobbar; jag stiger upp i ottan, stjäl mig några timmar innan Birk vaknar och försöker sedan kombinera dagen med att vara företagare, mamma och hushållerska - går väl sisådär).

Hundägare är jag knappast längre. Trots tävlingssäsong får Fella inte ens ett lydnadspass varje vecka. Drag Weight - kommer inte ihåg senast. Värdefulla långpromenader med god vän en eller ett par gånger i veckan täcker i stort sett upp all ordentlig motion som hundarna får i dagsläget.

Har dragit ner på engagemanget för andra hundägare också. Har, med viss vånda, tagit rygg på ambitiös vän som hjälpt till att strukturera upp hemsida etc i klubben och ansvarar numera bara för en träningskväll i veckan.

Och egen träning? Jo, det prioriterar jag faktiskt. Även om det oftast sker med andan i halsen så försöker jag komma iväg på 2 - 3 träningspass varje vecka. De flesta tyvärr på kvällstid, vilket förstås gör att tiden tillsammans med familjen får ta stryk. Men eftersom kvällarna ändå tillbringas framför TV:n med ungarna fullt upptagna med sitt, känns valet enkelt. Hellre vältränad och nöjd än sovande som en strandad val i TV-soffan, liksom...

Och när jag vaknar på småtimmarna, efter nån timmes huvudstupa sidoläge framför TV:n, kan jag bara konstatera att huset ser, om möjligt, ännu värre ut än innan jag stupade. Själv orkar jag liksom inte bry mig längre men Fredriks frustration över röran går inte ta miste på. Tyvärr går vi skift i dagsläget; när den ena är borta finns den andra hemma för att ta hand om Birk och förhoppningsvis hålla undan allt han lyckas dra fram under en dag. Och för min del gäller då alltså att försöka göra det jag borde på jobbfronten också. Dagisplats på gång efter nyår - jätteångestfyllt men förmodligen nödvändigt...

Och det här med att var en attraktiv, tillmötesgående och inbjudande livspartner? Det kan ni glömma. Jag borstar tänderna två gånger om dagen. Det får räcka.

I natt hittade jag dock ett kryphål. Låg vaken eftersom varje gång jag slöt ögonen ploppade nya "att göra"-saker till min jobblista upp. Så jag sket i sovandet, klev upp och jobbade 2,5 timme. Och det var inte helt fel! Helt ostörd och fokuserad. Ända kruxet är väl att det mest är administration man kan avverka på det sättet - folk skulle nog inte uppskatta om jag ringde...

Så det är min nya giv. Nattjobb. Nästa steg är att väcka barnen nån timme på natten också så att vi hinner umgås utan störande moment i omgivningen. Och om jag köper pannlampa borde hundarna kunna få sig en duvning ifall jag struntar i att gå och lägga mig när jag jobbat klart. Och Fredrik? Ja... vi kan väl börja vika tvätten tillsammans?