Under hela min uppväxt - och kanske främst i vuxen ålder när jag haft ett eget hus att pynta - har jag förfasat mig över mammas brist på engagemang över julförberedelserna. Det har känts trist att hon inte har kunnat dras med i all villervalla kring stök och bling-bling och jag har, mitt stenhjärta till trots, tyckt synd om henne när hon beklagat sig över hur jobbigt det är att ta fram den lilla lådan med julgrejer. Själv har jag haft 10 - 15 banankartonger fulla med lampor, girlanger, tomtar, julgranspynt - you name it! I grannskapet har man pratat om vår till bredden upplysta gård och det har skojats friskt om hur fort min elräknare har snurrat.
Men ve och fasa. I år har jag gått "mother-style". Det känns såååååå motigt att börja pynta. Så motigt att bytet till julgardiner i kök och matsal förvandlades till lite pynt på befintliga. Och då har det gått långt. Vid den här tiden brukar julgranen stå i full skrud hemma hos oss. I år siktar vi på dagarna innan julafton och skyller på att vi ska använda riktig gran i år. Och stakarna i fönstret är inte inte kompletta - måste införskaffa minst ett par stycken för att byta ut de som Fredrik i sin brandnojja har utrancherat. Hade tänkt pynta utomhus med belysning och granris i helgen, men i denna orkan är det nog inte nån lyckad manöver. Jag antar - hoppas - att det är just bristen på snö som gör att julstämningen försvunnit totalt. I dag blir det i alla fall pepparkaksbak med god vän och ungarna. Jag hoppas det kan spä på julglädjen lite.
I övrigt har det varit en fulltecknad vecka som vanligt. Jag avslutade den med dagsresa till Stockholm i går. Och när vi landade på Falmarks flygplats slog det mig; vad har den där jeppen som viftar med färgade ficklampor för funktion egentigen? Om piloten inte kan fickparkera ett flygplan på en helt tom och flera hektar stor landningsbana så borde väl inte han (hon) ha nåt att göra i plan fyllt med resande 10 000 meter uppe i luften?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar