Efter dagarna som passerat borde man ju inte annat än att sjunga sommarens och solens lov. Men jag kan inte hjälpa att en lite bitter sträng slår an i mig. För just i helgen skulle Birk ha fått följa sin pappa ut på efterlängtade och omtalade fisketurer. Jag skulle ha fått sällskap av Fredrik till en sedan länge bokad middagstillställning med tillhörande underhållning. Tillsammans skulle vi ha badat, solat och njutit av en vilsam, energigivande helg. Men nån annans behov kom emellan.
I torsdags mötte jag, mamma och Birk några unga killar som stod strandade vid sjökanten eftersom de glömt ta med bränsle till bensinmotorn. Självklart fick de ta den bensin de behövde av oss. I går tillbringade jag några timmar med att skura och kratta inför ett jubileum som firas för en idrottsklubb som jag aldrig har varit medlem i. Och i dag har jag städat, klippt gräs och ställt i ordning stugan nere vid sjön så att en kille som behövde husrum fick någonstans att sova. Inte har jag gjort allt detta för att jag är bättre än någon annan. Inte heller för att jag ska komma mig in i himlen. Inte ens för att jag hoppas på att få någonting tillbaka. Utan helt enkelt för att det hör till. Kan man hjälpa någon annan utan att fara illa själv så är det en självklarhet att göra det. Och har man egna behov som behöver tillfredsställas så ser man till att ingen annan drabbas - framför allt inte en oskyldig tredje person. Så är jag fostrad. Så fostrar jag mina barn. De grundvalarna bygger hela jordens existens på.
Men så ibland stöter man på personer...vuxna människor...som liksom glömmer bort första steget i sin uppfostran och räknar med att få något tillbaka utan att ge. Som inte har vett att uppskatta de chanser de får. Och som tror sig vara bra mycket värdefullare än vad de är. Trist. För med näsan i vädret trillar man ganska snart. Och när sådana personer dessutom låter sin egen egoism gå ut över min familj, så måste jag ärligen säga att jag hånskrattar när fallet kommer. Ädlare än så är jag inte.
Så medan Fredrik vänder ut och in på sig själv för att kompensera en omogen svikare, så busar jag och Birk med valparna...tillbringar hela dagarna ute i solen...njuter av alla fantastiska människors sällskap. Och väntar på fallet.
Valparna fick stifta bekantskap med sjön
och det gick över förväntan. Sand var gott.
Till en början. Men lite tröttsamt var det ju.
Vattendjuret Birk tillbringar timme efter timme i och
under vattnet. Här med nyvunnen vän på mussel-jakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar