I "Bodaborg" har stressen gjort sig påmind senaste veckorna. Uppmärksam bloggläsare kan inte ha missat det. En ljuspunkt i tillvaron har varit den stundande hotellövernattningen som jag förärat Fredrik på Fars Dag. En stund av verklighetsflykt för att ladda batterierna, främja relationen och - i sann Fantomen-anda - lämna djungeln och gå på gatorna likt en vanlig man (och kvinna).
På torsdag - fredag närmade sig frustrationsnivån nya höjder när avtalet på vårt traktorköp ramlade ner i brevlådan. Eller, snarare i bokförarens brevlåda. Vilket var tur, eftersom han är klok, erfaren, kunnig och inte känslomässigt inblandad. Men det blev tydligt att det måste brytas arm ytterligare, eftersom traktorförsäljaren plötsligt frångått tre - fyra månaders diskussioner och överenskommelser och plötsligt gjort ett avtal helt efter eget huvud. Självlart till egen fördel och vår nackdel. Detta kryddades med insikten om att föräntade inkomster på annat håll, som till stor del skulle finansiera traktorköpet, kanske skulle utebli. Roliga besked så här i juletid.
Lyckligtvis hade vi ingen tid att ligga och grubbla över detta. Snorig Birk under bröstavvänjning såg till att vi höll igång hela fredag kväll och natt. Upplagt för romantik och kärleksyttringar. Not. Vi satsade på det motsatta och grundade vår efterlängtade hotellweekend med ett saftigt gräl istället. Och det var i sista sekund som vi kom överens om att utsätta stackars barnvakter (i form av mormor och morfar) för Duracellkaninen Birk och inte stanna hemma istället.
Sömnlös natt och jobb sedan 04.00 på lördagsmorgonen gjorde att jag knappt höll mig vaken till Norrbottensgränsen. Kvicknade till när jag hörde Fredrik ringa till hotellet och informera sig om vilken tid vi kunde checka in. Det var klockan 15. Dagen innan. Nånstans - kan inte svära mig fri från skuld - hade det blivit fel i hotellbokningen och nu stod vi helt utan övernattningsmöjligheter i Luleå. Gick inte uppbringa ett endaste litet hotellrum nånstans i hela stan. Så det fick bli Boden istället. På nåt sätt kändes det liksom lite...B-igt...
Julbordet med jobbet avlöpte mycket väl och sedan var det dags att ta sig till hotellet och äta fin middag tillsammans, jag och Fredrik. Men Fredrik var vrålhundgrig och jag dessvärre inte (efter Janssons Frestelse och revbensspjäll) så vi "lyxade till det" med Coops smörgåstårta på extrapris som vi införlivade med hjälp av plastbestick sittande i sängen i det iskalla hotellrummet. Efter att resultatlöst ha kört runt centrala Boden X antal varv i försök att hitta en parkeringsplats till överkomligt pris.
Den tröstande tanken på att kanske kunna låna badkläder och värma oss/liva upp oss i hotellets relaxavdelning kom på skam när jag gick på toa och kunde konstatera att min mens oannonserat gjort entré. Storslagen entré. Om man säger så. Adjöss med den romantiken.
Så vi tillbringade kvällen liggande i sängen och zappan på TV. Livade upp stämningen med att hosta och snora ikapp. Vid den tid då vi enligt planerna skulle sova, tätt omslingrade efter en romantisk kväll, bråkade vi lite igen. Vi hade ju inte så mycket annat att göra. Liksom.
Vaknade upp till regnsmattret utanför rumsfönstret. Gav oss i kast med hotellfrukosten för att ha krafter nog att erövra Luleås innerstad och shoppa lös som aldrig förr. 10.00 parkerade vi och löste biljett för hela dagen. Nu jäklar. Eller. Jäklar också. För inte en kotte fanns att skåda när vi kom fram till stadens torg. Erfarna shoppingmänniskor hade förmodligen redan vetat att detinte är lönt att shoppa i boutiquer och småaffärer kl 10 en söndag morgon. Vi är inte erfarna. Vi fick läsa oss till att alla affärer öppnade först kl 12.
Kändes liiiite tröstlöst att vandra runt i hällregnet i två timmar så vi åkte ut på köpområdet och tillbringade ett par timmar med att inhandla de allra självklaraste julklapparna.
Tanken var sen att vi skulle åka tillbaka till centrum igen, shoppa färdigt och avsluta med en trevlig lunch på en gemytlig restaurang. Men vid det här laget hade liksom musten - och lusten - gått ur oss. Vi skippade shoppandet. Och lunchen. Och körde hem istället. Käkade mackor och en banan.
Måndag kunde inte komma fort nog.
PS. Fredrik har i retroperspektiv konstaterat att det här var nog nyttigt på nåt sätt. Att vi säkert lärde oss nåt. Jag har valt att tro honom. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar