I mina svaga ögonblick, vilka i o f s inte är särskilt många, har jag ibland funderat på vad jag gett mig in i som har parat Fella - det känns ju liksom läskigare än att föda barn själv. Men i sann förarvek anda, såg Fella till att jag inte behövde gruva mig allt för mycket.
Efter att ha varit uppe några gånger under natten och sett att Fella varit lugn och bara andats lite tyngre, så märkte jag på morgonsidan att hon började hässja lite när hon lade sig i valplådan efter morgonkissningen. Och under den ytterst korta stund som det tog mig att plocka fram en våg i köket, hade hon klämt fram första valpen och dessutom hunnit slicka den ren. Sen gick det av bara farten. På några timmar fick hon sex finfina valpar och hon skötte - och sköter - dem exemplariskt, precis så som jag tänkte att hon skulle göra.
Först ut, kl 9.10. Hane, 312 gram.
Nr 2, kl 10.24. Hane, 248 gram.
Patchar på svansroten. Kom i säte.
Nr 3, kl 10.58. Hane, 296 gram.
Nr 4, kl 12.24. Tik, 336 gram.
Helvit. Kom i säte.
Nr 5, kl 14.03. Hane, 309 gram.
Och så, sist och absolut minst, kl 14.32.
En tik, 224 gram.
En liten bukett med alldeles
bedårande midsommarblomster...
och en helt otroligt fantastisk mamma!
Nu har lugnet lägrat sig i huset eftersom alla varelser av hankön (förutom katterna) har åkt till stugan. Fella sover och sköter och själv firar jag tilldragelsen och den stundande midsommaraftonen med årtiondets gallanfall. Det kan jag stå ut med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar